Fan, fan fan… och nej, det är inte en Thåström låt jag börjat sjunga på. Jag är fan i mig den största och mest misslyckade i hela jävla världen. Jag kan inte göra något rätt och som det ser ut nu så är det bye bye Alströmertrofen i sommar. Fuck !!
Gårdagen började precis som alla andra lördagar brukar starta. Jag går upp, tar mitt dagliga morgontoabesök och jag ställer mig på vågen. Jag tänker för mig själv att jag inte kommer vara nöjd om jag inte minst har gått ner 0.7 kg denna veckan. Trotts allt så har jag tränat hårdare än någonsin denna veckan och höjt snittpulsen rejält. Vissa dagar har jag varit på gymmet över 2 timmar och slitit med långa cardiopass(som under veckan ökades med 200%), min kaloriförbränning har legat mellan 600-900 kcal hela veckan lång och jag har varit exemplarisk med maten. Alltså var det denna veckan som jag gjorde min förändring då jag tyckte att mina 0.5 kg viktminskning förra lördagen inte räckte eftersom jag har en hel del kilo på denna kroppen som måste trilla av om jag skall ta mig till någon form av tävlingsform. Alltså var det denna veckan som vågen skulle visa minst 1.0 kg i viktminskning.
Som sagt, ställde mig på vågen och log av förväntan, nu skall allt mitt slit ifrån veckan äntligen belöna sig. Jag förlorade…. vänta på det… NOLL kg. Nada, zipp, zero. Wohoo, misslyckandet är en faktor och hela jävla helgen blev helt förstörd. På lördagen försökte jag ändå intala mig själv att det inte är vikten som avgör och att jag säkert förlorat mått på kroppen, och enligt mätningarna så hade jag det, men jag litar inte på mig själv i detta läge, så att kolla på dem siffrorna är som att vara knarkare och stå på gatan för att tigga pengar till ”mat”.
Vill ni veta en sak. Jag har nu vart på diet i snart 9 veckor och vet ni vad jag har förlorat i vikt under dessa 9 veckor med stenhård träning och bra kost? Vet ni?!?! Joo, 1.8 kg. 1.8 kg på 9 veckor. Det ger mig alltså ett snitt på -0.2 kg i veckan, en siffra som borde ligga på -0.7 kg varje vecka med tanke på min fettprocent på denna kroppen. Jag anser mig inte tjock, jag anser mig faktiskt ha en ganska fin liten kropp, men det är ingen tävlingskropp kan jag lova och nu vet jag inte vad jag skall göra.
Tankarna far runt i min skalle just nu och jag vet inte vad jag skall göra. Skall jag ge upp efter dessa 9 veckor. Jag har inget resultat att stoltsera med och jag har egentligen inte ens muskelmassan som krävs för att tävla i sporten. Men samtidigt så är jag inte personen som ger upp och skulle jag verkligen klara av ett misslyckande. Jag vet att jag inte vill må som jag gör nu iaf. Jag är nere, inget ä roligt, jag överäter på allt jag kommer över, jag är ledsen, jag är arg på mig själv, ja jag har varenda känsla i kroppen man kan känna just nu förutom lycka och glädje. Skall det verkligen vara så, det är inte vem jag är iaf. Nästan så att man skulle kunna tro att jag är gravid med alla dessa känslor(och nej jag är inte gravid).
Det var länge sedan jag tyckte det skulle bli kul att gå till gymmet, inte ens promenaden med hundarna jag tog i skogen i det fin fina vårsolvädret igår kändes roligt. Det kändes som en börda, något jag var tvungen till att göra, ännu ett sätt för mig att bränna fett. Fan alltså, livet är bra konstigt.
Nu skall jag efter många om och men och en hel del ”tyck-synd-om-mig” skrivningar ta mig i kragen och bege mig till jobbet, det här med tävling skall inte få påverka mig i mitt arbete också.
Peace out !!